*Stör ej, läsning pågår*

"När jag nu sitter och tänker tillbaka på alltsammans, så tror jag inte det är verklighet - så tror jag inte, att det någonstädes långt nere i Sörmland finns en bondgård, där jag tillbringat en strävsam och lång månad, uppfylld av arbete och mödor - så tror jag inte, att där alltjämt rör sig samma människor i samma tunga, aldrig slutande tramp, i samma hårda, eviga knog, där en härlig och hel vilans dag aldrig lyser upp och lättar, där den ena dagen är den andra så fullkomligt lik, att man knappt förr sitt liv kan skilja dem åt i minnet."

Idag slutade jag på jobbet. Med mig fick jag blomster, böcker och välgångsönskningar. De som känner mig sen tiden på HTF vet förmodligen min inställning till hushållsnära tjänster. Idag fick jag urboken i denna debatt. Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor från 1915. Boken har vandrat en långt väg via chefens morbror, via källare och vindar, prissatts av en doktor (i vad förtäljer inte historien) till fem kronor. För mig är boken definitivt mer värdefull än så. Förmodligen går den bara att få tag på på biblioteket, där dom säkert får hämta upp den ur nån dammig källare.

Hej på ett tag!

Morgonläsning bland flyktingbarn och skånska rasister

Igår var det Per Gudmundsson som fick mig att undra vad som stank. Idag när jag öppnar Svenskan är det ett par intervjuer med Vellingebor som uttrycker listigheter i stil med att man skall "skicka flyktingbarnen till Riksdagshuset så Stockholmajävlarna får ta ansvar för sina egna beslut" eller att "Norrland ju är stort och tomt, där kan dom bo". Men i Vellinge är vi "inte rasister, men [ständigt detta MEN] vi skall inte behöva ta hand om flyktingar, de är nån annans ansvar".

Man får ju lust att skriva långa inlägg om den moderata (!) flyktingpolitiken. Men idag nöjer jag mig med att läsa hur andra tar sig an frågan. Så här elakt skulle jag ju dock aldrig skriva. Men man får ju tycka. Och le rått. Och jag vet inte hur stor utlåningskoefficienten är på biblioteket i Vellinge men här är ett tips om böcker man kan läsa. Sen finns det faktiskt moderater som har en lite mer modern attityd i frågan.

Och från Småland rapporteras om lokalnyheternas stora avslöjanden denna morgon:

1. Siffrorna försvann på tvättmaskinen

2. Bussen stannar inte vid busshållplatsen

Är det underligt att folk skiter ner sig av rädsla över tanken på trettio flyktingbarn som skall invadera deras sörgårdsidyll?

"Låt barnen vara,

och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som dem." (Matteusevangeliet 19:14)

Himmelriket ligger inte i Vellinge.

Åh, vilken härlig morgon!

Lite trött efter att ha träffat brudarna igår vacklar jag ut på toaletten och snappar åt mig Svenska Dagbladet i förbifarten. Vänder upp sidan fyra, ledarsidan. Men vad är det som plötsligt börjar lukta? Det är inte bara på grund av min mage. Nä, jag ids inte ens bli upprörd över motsägelsefulla ledare utan går i stället ut i köket för att brygga kaffe. Där på köksbordet ligger gårdagens Värmlands Folkblad och tronar i all sin glans. Min balans i tillvaron. Utan den skulle jag bara få läsa Per Gudmundssons konspiratoriska drapor till frukosten. Nu får jag i stället följande som en liten chokladbit till kaffet:

"Urholkade trygghetssystem, havererade jobbsatsningar. Alltfler arbetslösa, och människor i utanförskap. Det går inte att skylla allt detta på en finanskris, som regeringen länge inte ens ville se.

Det är synen på sjuka och arbetslösa som har förblindat denna moderatledda regering. Det är oviljan att se att marknaden inte fixar krisen, att den måste motverkas med politiska medel, som ligger bakom allianshaveriet.

Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande. Ställ regeringen till svars i valet 2010." (Monica Sundberg i Värmlands Folkblad den 10 november)

Och så minns jag min något bittre kollega på Handelsanställdas förbund, han som jobbar med socialförsäkringarna. Som är upprörd över vad han ser i jobbet. Hur utsorteringskedjan (det som officiellt kallas rehabkedjan) bidrar till att "återinföra fattighus och skapa en ny livegenskap" för sjuka som inte får sjukpenning trots att dom är för sjuka för att gå till arbetsförmedlingen. Det som återstår för dem är att ta jobb som ingen annan vill ha, för att överleva. Jobb utan avtalsenlig lön eller något som helst skydd. Detta är hans syn på sina medlemmars verklighet, med anledning av en diskussion vi hade om att frisörer slits ut tidigt i sina yrken medan försäkringskassan tycker att dom kan jobba eftersom dom ju har ett "fritt och rörligt" arbete...

Och samtidigt har regeringen inskränkt arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering, slagit igen Arbetslivsinstitutet och dragit ner på resurserna till Arbetsmiljöverket, så att det förebyggande arbetet för att folk inte skall bli sjuka av sina jobb skall bli så minimalt som möjligt. Men vi har ju inte en regering som arbetar förebyggande, de är ju mer tända på att slå till hårt när det väl hänt. (Med miljardsatsningar på flumcoacher till arbetslösa till exempel.) För en illustration av synen på förebyggande arbete kan ni kolla in skolministerns min (13.40 in i inslaget) när en lärare efterlyser resurser att arbeta just förebyggande.

Som sagt, i september 2010 kan vi se till att vi får vakna, titta ut genom köksfönstret och utbrista som i rubriken här ovan.

Katternas sammansvärjning!

Jag börjar undra om inte det hela rör sig om en konspiration. Katterna har fått nog och har startat en underjordisk motståndsrörelsen mot sin personal. De senare har ju inte fattat vilka det är som egentligen bestämmer och nu är det dags att uppmärksamma oss på det. Egentligen skall man ju ha tre bevis på sin spaning men jag är övertygad om att det tredje kommer inom kort, med tanke på hur de två första ser ut! Mord och mordbrand. Och polisen ser inte vad som pågår! We're doomed!

Pappa

"Överraska pappa med en slips på fars dag!" Det kunde jag läsa i tidningen häromdagen. Ja, han skulle nog bli överraskad, jag också. Fine pappa som nyss skulle fyllt 74 år, men som inte fick bli mer än 65. Ett av metallindustrins offer som inte fick njuta av pensionen efter att ha jobbat sedan han var 13 år.

Men det är knappast med bitterhet jag minns min far. Istället är det som på bilden ovan, tagen på julafton nån gång i slutet av 1990-talet. Pappa har gjort det han älskade mest, varit ute i skogen och jagat hare eller rådjur på morgonen. Sen, rödblommig av kylan, hem till dukat bord med lutfisk och potatis. Samt en liten, liten OP. Min pillemariske pappa.

Som jag önskar att han hade fått vara med lite längre, så jag kunnat få hans synpunkter på allt det där i livet som var självklart att han tyckte till om, men där jag inte alltid gjorde som han sa. På nåt sätt känns det ändå som han är med och på julafton kommer vi säkert att skåla med honom i ett glas OP, där ovanför köksspiselkransen.

Grattis på fars dag, pappa! (Du slipper slipsen.)

Fredagsmys

Igår fredagsmös jag på krogen med en hel hög gamla goa kollegor. Annars är väl fredagsmys något som sker inom hemmets fyra väggar. Man köper hem lättlagat, bokar inte in något annat och slutar i TV-soffan, framför Idol eller vad dom nu heter dom där programmen som verklighetens folk tittar på.

Sara tillhör dem som storögt tittar på och aldrig riktigt förstått konceptet. Själv tillhör jag de självklara fredagsmysarna, genom en långt och stabil tradition med fredagar hemma hos familjen i Karlstad. Mamma köpte med rostbiff (eller grillad kyckling) och potatissallad från Åhléns. Detta var före såväl tacos som Hemköp. Sen åt vi kvällsmat (så heter det där jag kommer från, middag äter man, som namnet antyder, mitt på dagen) och tittade på TV.

En fredag som jag aldrig glömmer var den 28 februari 1986. Mamma fyllde 46 och firades självklart med favoriträtten rostbiff och potatissallad och ett glas rödtjut. Inom en vecka skulle jag fylla 18 och åka på skolresa med klassen till London. Vid 23-tiden gick vi förmodligen och la oss. Samtidigt, 31 mil österut slutade föreställningen av Suzanne Ostens film Bröderna Mozart på biografen Grand i Stockholm. När vi vaknade dagen därpå var ingenting sig längre likt.

Något år senare flyttade jag till Stockholm. Fast jag misstänker att rostbiffen och potatissalladen fortsatte att serveras på fredagskvällarna hemma på Majas väg.

Topplistan

När Alliansregeringen tillträdde hösten 2006 slogs jag av att deras laguppställning var ett verkligt värsta-scenario. De personer som stod längst ifrån mig när det gäller frågor som jämställdhet, skola, HBT-personer rättigheter osv utsågs till ansvariga ministrar för just dessa områden: KD och Göran Hägglund fick hand om Socialdepartementet där de kan styra över t ex sådant som kvinnors hälsa och homosexuellas möjligheter att skaffa barn. Nyamko Sabuni, som tidigare gjort sig ett namn med konstiga förslag om tvångsgynundersökning av invandrarflickor och som inte vill kalla sig feminist, blev integrations- och jämställdhetsminister. Jan Björklund, som tvärtemot vad all forskning säger vill ha hårdare tag i skolan blev skolminister. Man satte helt enkelt, i mina ögon, bockarna och geten som trädgårdsmästare.

Vid en diskussion på Facebook igår framförde en av mina vänner att jag ofta kritiserar just Jan Björklund. En annan tyckte jag skulle kritisera socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson oftare. Att jag kritiserar Alliansens politiker oftare än vänsterns och sossarnas borde väl inte vara så konstigt, men är det så att jag riktat in mig särskilt på några få? Att jag dock skulle riktat in mig särskilt på Björklund känner jag inte riktigt igen, det var trots allt ett år sedan jag sist skrev om just honom. Tycker att även herrar Hägglund och Littorin brukar få sin släng av sleven. För att inte tala om Nyamko Sabuni. även om det var vanligare innan jag bytte bloggplattform.

För att undersöka det hela gjorde jag en undersökning där jag i bloggens sökfunktion sökte på nio av Alliansministrarnas efternamn. Denna undersökning stäcker sig tillbaka till mars 2008 då jag bytta plattform för bloggen. Jag har inte gått igenom blogginläggen för att se om de är positiva eller negativa men vi kan väl utgå från det senare, med tanke på att jag sällan delar ministrarnas politiska uppfattning. (Ett undantag är kanske inlägget om Kvarteret Negern där jag håller med Nyamko Sabuni.)

Här kommer så hela listan. *trumvirvel*

Göran Högglund (KD): 12 träffar

Fredrik Reinfeldt (M): 11 träffar

Jan Björklund (FP): 11 träffar

Carl Bildt (M): 7 träffar

Nyamko Sabuni (FP): 7 träffar

Sven-Otto Littorin (M): 7 träffar

Maud Olofsson (C): 6 träffar

Tobias Billström (M): 5 träffar

Anders Borg (M): 5 träffar

Man kan alltså säga att Björklund är välrepresenterad men att han har sällskap av statsministern och får se sig besegrad av socialministern. Det går heller inte att se något tydligt mönster att jag skulle kritisera någon viss partitillhörighet oftare än andra, utandantaget KD men det beror kanske på att de representeras här av en person, att de fått extremt mycket inflytande om man ser till deras väljarunderlag och att dom ofta agerar i mina hjärtefrågor. FP kanske kan anses få lite mer uppmärksamhet än C och M men det kan ju bero på att de representerar (genom Sabuni) ett av kärnområdena för denna blogg. Vilket alltså även KD gör. Jag är dock förvånad att Littorin inte hamnar högre, men han är ju å andra sidan den enda av ministrarna ovan som jag tycker gör en insats för det goda, i och med att han förhållandevis hårt håller fast vid den svenska modellen och säkerligen får ta en hel del intern skit för detta.

Skotsk humor

Satt och gick igenom bilder från förr och fann denna bild från 2000. Utanför Gallery of Modern Art i Glasgow står en staty av the Duke of Wellington. Statyn har för det mesta en trafikkon på sitt huvud. Den var inte tänkt att sitta där från början, men skottarna har ju humor och det är klart att engelsmannen skall ha en mössa! Ibland får till och med hästen en egen kon.

Ett annat tecken för den fyndiga skotska humorn är namnbytet på St George's Place, torget där Sydafrika hade sin ambassad under apartheidtiden. Stan fick en dag för sig att byta namn på platsen i fråga. När sydafrikanska regeringen sedan skulle skicka brev till sin ambassad i Glasgow fick man i stället skicka posten till Nelson Mandela Place.

Om egna texter och andras

Ibland när jag läser texter som jag skrivit blir jag (positivt) förvånad. Har jag verkligen skrivit det här? Mest handlar det väl om att man när man sitter och skriver presterar något som man inte riktigt ser utifrån, det bara kommer, fyller pappret och blir till en text. Skrivandet är förmodligen det i mitt liv som är mest naturligt, som jag har viss talang för, som bara blir utan att jag behöver anstränga mig särskilt. Jag antar att det går att likna vid någon som komponerar musik. Orden fyller din själ och rinner ut ur fingrarna ner i dokumentet.

Men det har hittills inte hänt, vare sig om jag skrivit för magasin, webben, bloggen, vetenskapen, i politiskt eller vetenskapligt syfte eller av rent nöje att jag snott en annan persons text rakt av och gjort den till min. Dels så vet man ju innerst inne om man skrivit något, dels kräver ju en seriös research att man skriver ner var man funnit materialet.

Så jobbar tydligen inte matskribenten Caroline Hofberg. Hon har först skrivit ner långa passusar ur kollegan Bo Hagströms böcker, tydligen utan att notera källor. Sedan har hon hux flux glömt att det var Hagström och inte hon som författat texten i fråga. Hofberg skyller på stress och att hon fick panik. Jag skulle säga att det hela handlar om slarv och arrogans, både inför det egna verket och inför andras texter.

Framförallt så är det förödande för Caroline Hofberg själv som seriös yrkesmänniska. Sådant här slarv får ju Herman Lindqvist att framstå som en stor historiker.

Horoskopet II

I Aftonbladet kan jag läsa om morgondagen:

"Avkopplande och rolig fredag som handlar om vänskap, nöjen, nostalgi och gemensamma upplevelser."

Imorgon skall jag först på "Vi som satt på 4 trappor på Franzéngatan-fest", sedan på "Vi som jobbat på HTF:s Stockholmsavdelning-fest". HTF för hela slanten alltså. Garanterad nostalgitripp!

Horoskopet

När jag fortfarande bodde hemma, i Karlstad, roade vi oss i familjen med att läsa horoskopen i husorganet Värmlands Folkblad. Det lustiga är att det alltid stämde väldigt bra på mig och min mor (som båda är fiskar). Nu när jag åter är prenumerant på denna eminenta tidning slås jag ibland av att någon där på VF måste känna mig...

"Ett viktigt avgörande stundar. Förmodligen gäller det vissa ändrade levnadsvillkor - kanske byte av jobb eller bostad."

Vill du se Eddie Izzard i Göteborg?

Lille mannen och jag har två extra biljetter till Eddies framträdande i Skandinavium den 20 december. Fina biljetter på främre parkett! Mejla mig om du är intresserad!

Uppdatering: Kommer ta tag i ev intresseanmälningar till helgen.